Vet inte vart jag ska göra av alla mina känslor.

Alla ser fram emot studenten så mycket, och jag låtsas att jag också gör det. Jag ler och låtsas.

Jag hatar den där dagen. 13 Juni.

Då mitt liv kommer rasa.

 

 

Jag vet så många som tycker hur töntigt det är med folk som verkligen nördar in sig i en serie eller böcker,

men jag förstår detta så himla väl, för det är precis det som håller mig över ytan.

Harry Potter betyder så jävla mycket mer för mig än folk förstår.

Ni som skrattar åt det, ni anar inte hur skönt det är att efter en hel dag av ont i magen och ständigt kämpande för att inte brista, komma hem, och försvinna in i deras värld för en stund.

För ett par år sen hade jag löst detta genom att skära mig, låta smärtan i armen lösa smärtan i magen för en stund,

och dagen efter skämmas över såren och må ännu sämre,

genom att försvinna in i böckerna kan jag istället känna värme och glädje.

När folk kommer hem till mig, skrattar åt min HP-hylla med alla mina älskade filmer, böcker, spel, stavar, mm, ni fattar inte hur ont det gör i mig.

Det är mitt liv ni skrattar åt, min räddning.