Jag hatar mig själv just nu

Eller nej, jag är glad för tillfället, men jag hatar vad jag gör.

Lovade mig själv att inte smsa Jonatan, utan att vänta på att han hör av sig,
tror ni jag klarade det?
Nej, klart jag inte gjorde. Skickade precis ett jävligt korkat sms.
Jag sitter verkligen här & skrattar åt mig själv, jag beter mig som en stalker.
Oki, det är ju inte så att han liksom undviker mig, han svarar ju på smsen, jag sov med honom hela förra helgen bland annat, och han är allmänt jävla fin & underbar.
MEN

Jag blir så jävla sårad ändå, för jag vet att det inte är äkta, och det är det jag behöver, egentligen.

Klockan är 01.15 jag kom precis hem ifrån Sorello.

Jag träffade så himla många människor som jag tycker om så mycket. Men det är något med just Älmhult som skrämmer mig.
Det är det stället jag alltid velat komma ifrån och jag känt sådant förakt mot. Det känns så konstigt att åka dit för att träffa folk man tycker om.
Förlåt för grammatiken här, jag är uppenbarligen för full för att skriva detta inlägget nu.

 

Om något helt annat..

Jag måste sluta vänta på att kärleken ska komma till mig, jag måste sluta leta.

Jag vet att min livsstil aldrig kommer låta mig hitta detta.
Jag lovade mig själv att inte dricka denna helgen, av hela mitt hjärta lovade jag mig själv det, och ändå sitter jag här nu och anstränger mig för att hitta rätt tangenter. Varför? För jag är svag, så jävla svag.

 

Jag borde inte ta detta nu, för detta inlägget skulle kunna bli hur långt som helst.
Man blir ärlig när man är full, right? Fast det är det jag försöker vara här, för ingen minns denna blogg, ingen tror att den är aktiv just för detta, att låta stackars Amanda skriva av sig, okej.

Fan, nu ska jag läsa Harry Potter och Halvblodsprinsen, eller kolla på filmen, får se hur det blir. Bara jag får försvinna in i min värld ett litet tag, innan jag somnar och vaknar upp och inser att jag ligger i mitt flick(pojk)-rum hemma hos mina älskade föräldrar. Åh vad jag älskar dom, ni kommer aldrig förstå.

Well, tror det räcker för nu, för sekunden iallafall.

 

Vet inte vart jag ska göra av alla mina känslor.

Alla ser fram emot studenten så mycket, och jag låtsas att jag också gör det. Jag ler och låtsas.

Jag hatar den där dagen. 13 Juni.

Då mitt liv kommer rasa.

 

 

Jag vet så många som tycker hur töntigt det är med folk som verkligen nördar in sig i en serie eller böcker,

men jag förstår detta så himla väl, för det är precis det som håller mig över ytan.

Harry Potter betyder så jävla mycket mer för mig än folk förstår.

Ni som skrattar åt det, ni anar inte hur skönt det är att efter en hel dag av ont i magen och ständigt kämpande för att inte brista, komma hem, och försvinna in i deras värld för en stund.

För ett par år sen hade jag löst detta genom att skära mig, låta smärtan i armen lösa smärtan i magen för en stund,

och dagen efter skämmas över såren och må ännu sämre,

genom att försvinna in i böckerna kan jag istället känna värme och glädje.

När folk kommer hem till mig, skrattar åt min HP-hylla med alla mina älskade filmer, böcker, spel, stavar, mm, ni fattar inte hur ont det gör i mig.

Det är mitt liv ni skrattar åt, min räddning.